Sommaren för 31 års sedan när jag fick diabetes. Var sommaren när jag skulle börja 5:an jag var 11 år och hade spenderat 3 veckor på sjukhuset. för att lära mig så mycket som möjligt om diabetesen på så kort tid som möjligt. Det var helt enkelt en crash course. Jag minns inte hur mycket det var kvar av sommar lovet innan skolan började men tror inte det var så mycket nån eller några veckor. Många visste redan om att jag hade fått diabetes. Det hade väll baserats ut på djungeltrumman i vårt lilla samhälle. Där emot var det aldrig tala om någon resurs en hjälpande hand som skulle hjälpa mig med diabetesen och besluten, så jag fick ett stabilt blodsocker. På den tiden var man mer eller mindre nöjd om man hade bra HbA1C och kunde hålla blodsockret mellan 4,5 och 12 mmol/l. Man måste ju tänka på att min tegelsten till blodsockermätare var väldigt långsam 2,5 min mot dagens 5 sec mätare och den var nog inte lika noggrann. Vi hade inga CGM (Continuas glukos meters) dvs den lilla sensorn som Gabriel och jag har kopplad till våra telefoner och pumpar för att kunna läsa trender på vårt blodsocker.
Men jag fick alltid mat jag tyckte om för det hade det lilla diabetes teamet som kom ut och berättade för klassen vad som hänt men den lille tanige pojken Henrik. och det var extra viktigt att jag åt ordentligt. Jag hade en direkt kontakt med köket så varje förmiddag gick jag ner till köket och hämtade frukt och fick frågan tycker du om maten idag. När det var fisk blev det alltid ett snabbt nej av någon anledning och oftas fick jag en av två rätter Pannkakor med extra knäcke macka med så mycket skinka att hade den nästan inte gick att få in i munnen. Eller spagetti och köttfärssås med morötter i köttfärsen. Det är något som jag tycker är gott fortfarande just att lägga i ett par morötter som är rivna i såsen, men resten av den yngre delen av familjen gillar det inte så mycket. Det var lite avundsjuka på klass kamraterna på min mat när det satt med en fiskgratäng som ingen utom lärarna tyckte var gott. Men då sa jag bara vi kan vell byta du får min diabetes så äter jag fisk varje dag. Då blev det tyst.
Det var uträknat på det viset att man skulle äta en viss mängd kilokalorier. Varje måltid och sedan ta en förutbestämd mängd insulin. Nu mera räknar vi ju bara kolhydrater och skiljer lite på dem med snabba och långsamma kolhydrater. Och de skiljer sig ju lite åt. Plus att vi kan variera mängden mat ut efter hur hungriga vi var. På den tiden var jag tex tvungen att äta 4 smörgåsar till kvällsmat varje dag. Kan inte minnas när jag åt så mycket senast.
Idag skiljer sig det en hel del. målvärdet ligger mellan 4 och 6 i blodsocker och vi har CGM som hela tiden moniterar blodsockret men just på grund av att vi pressars mer åt bättre blodsocker för att minska ev komplikationer senare livet. En effekt som blir av detta är oftare känningar som i sig inte är farliga men det är ju lätt att en känning blir lite väl låg. Plus allt räknade på kolhydrater och beslut som måste tas om det blir spring på rasten och så vidare. Idag hade det nog inte funkat utan en resurs en hjälpande hand som hjälper Gabriel att ta rätt beslut och påminna honom att ta blodsocker när CGMen krånglar. För det måste ju hinnas med att busa och leka också. Där emot läser man om olika situationer på Facebook om föräldrar som blivit förtvivlade att de blivit av med resursen när barnet börjar tex högstadiet. Då tänker jag att de måste väll ändå gå att lösa. Gabriel går idag i 2:an han är väldigt lång gången i tänket på hur man räknar ut kolhydrater och vad som behöver göras i olika situationer. Han kan hantera sin insulinpump helt och hållet något som jag tyckte var jätte viktigt att han lärde sig redan för början, och något som hans läkare var förvånad över när vi berättade det. Men det är ju något som han måste lära sig. Han är tekniskt begåvad har väldigt lätt att lära när det gäller teknik så varför inte köra på.
Diabetes är ju en Never Ending Story. Åtminstone med tanke på hur det ser ut idag ligger ett botemedel många år och årtionde bort. Detta är något man måste leva med. Då gäller det att acceptera och göra det bästa av situationen och ge de bästa verktygen för barnet. Om Gabriel skulle bli av med sin resurs om 2 eller 5 år så måste ju vi vara förberedda på det vi kan inte räkna med att det ska finnas någon som håller en i handen hela tiden. Lär medans ni kan och gör det bästa av situationen. Då hjälper inte att älta saker som inte går att göra något åt. De orden tror jag funkar på alla saker inte bara diabetes. Sedan får man självklart ha en satans helvetes jävla dag ibland 😉
Senaste kommentarer