Diabetes

Då är det precis 2 år sedan vi klev in på Barnakuten i Kalmar, med Gabriel som hade ett blodsocker på 28,8 mmol/l. Vi var väl alla lite i chock som man blir när ett besked om diabetes kommer. För nästan exakt 30 år innan Gabriels besked fick ju jag mitt jag kommer inte ihåg det exakta datumet men det var kanske 4 veckor innan skolan började för jag minns att vi var hemma ett par dagar innan skolan började och jag låg inne i 3 veckor på sjukhuset.

För Gabriel var det lite annorlunda. Dels var det kanske för att jag redan från start kunde så mycket om diabetes redan innan. Jag kunde räkna kolhydrater, beräkna kvoter, förstå konsekvenser av aktivinsulin vid aktivitet osv. För Åsa var det en större omställning hon hade ju aldrig behövs tänka på något runt diabetes mer än möjligen att jag behövde lite extra energi ibland när jag var låg. Så det blev nog en betydligt större omställning för Åsa.

Redan från start ville vi att Gabriel skulle göra det han kände sig trygg med att göra aldrig neka honom något moment för rädsla att det blev fel osv. För så är det man lär sig bättre när man gör fel och med dagens teknik som hjälper till att hålla koll kan man upptäcka när det blir fel tidigt. Som när Gabriel tog 8 enheter insulin istället för insulin för 8 kolhydrater, vilket då tror jag det skulle vara 0,3 enheter. Kan man hantera en sådan situation när vi som föräldrar är med så vet att han att han måste trycka i sig druvsocker, saft, godis osv. om han är hos en kompis. Det var något som jag berättade om diabeteslägret att vi låter Gabriel göra det han vill och känner sig tryck med när det kommer till hans diabetes. Och knappa på pumpen har han ju gjort sedan dag 1 med pumpen. och just den delen kom en förälder fram och tackade mig för då hon inte låtit dotter göra det innan. När jag berättade de som kom det en hög med ungdomar och sa att det var dags för mellis. och ville ha hjälp med insulin osv. och då hade dottern frågat om inte kunde göra det själv för hon visste hur man gjorde och visste hur mycket kolhydrater det var i varje digestivekex. Och bara för att modern hade precis hört mig berätta hur vi gör hade hon sagt ja för första gången.

För så här är det ju lever man med en kompanjon som troligen kommer följa en resten av livet då måste man också kunna hanterar den och ju tidigare man själv står på egna ben och kan tampas med den. Ju lättare blir det när det är en krånglig situation som dyker upp, om man har tagit fel dos insulin tex. För så är det alla kan göra små fel som får stora konsekvenser och att undvika de små felen är omöjligt utan hur vi handlar när de uppstår som är det viktiga. Och det gäller inte bara diabetes, utan allt här i livet.

I förra stycket skrev jag ”en kompanjon som troligen kommer följa en resten av livet.” Men troligen vad menar jag då? Diabetes går inte idag bota men forskning går framåt hela tiden och man har snart ett vaccin som kan dra ner på antalet som insjukna i Diabetes Typ 1 och forskning på går hela tiden. Vem vet snart kan det kanske finnas ett botemedel mot Diabetes Typ 1. För att kunna forska kring detta går det en hel del pengar. Barndiabetesfonden är bland de största organisationerna om inte störst som har hand om donationer kring Diabetes Typ 1. I och med årsdagen av Gabriels och min diabetes insjuknade valde jag att swisha till dem på 900 05 97.

Förra året åkte vi på en heldag till Byerums Raukar med mat och glass och barnen sprang upp och ner bland alla gångar runt raukarna. Tanken är att vi ska göra det i år också. Men då Åsa jobbar denna vecka och Emma ska till Kalmar och hoppa stav och höjd på lördag har vi flyttat firande av att vi klarat av 1 år till med diabetes till söndag. Då hoppas vi på fint väder och att glassen inte är slut!!!